Vart tog du vägen?
Ätstörningen har minst en "match" om dagen med mig (dvs hetssession) och jag grunnar och grubblar på var jag står i allt det här. Vill jag verkligen bli frisk?
Jag känner mig mer och mer som en missbrukare, ja jag skulle nog vilja gå så långt som att säga att jag identifierar mig med en. Våra grannar är alkoholister till exempel. Och när jag står och spyr, hör jag dem gå och pissa. Ungefär så är det.. Och jag tänker att vi är bara olika sidor av samma mynt. Det ÄR missbruk, med allt vad det innebär med beroende och dåligt samvete osv.
Jag valde t ex ätstörningen i helgen igen. Eller VÄLJER man verkligen det? Har jag ett fritt val? Har jag??? MEN i alla fall; jag försökte rädda mig genom att tidigt i morse åka till mina svärföräldrar där sambon var och umgås med dem iaf halva dagen. Åt lunch tillsammans med dem, smörgåstårta. Jättesvår mat för mig, men jag klarade hela biten!
På vägen hem därifrån köpte jag hetsmat, som jag hetsade loss på så fort sambon lämnat huset efter att ha varit hemma och vänt, för en annan aktivitet nu ikväll. Jag berättade, när han kom hem från svärföräldrarna, att jag ämnade hetsa när han var iväg ikväll. Jag vill inte ljuga och hymla (är så innerligt trött på det efter de första åren av ätstörningen), men samtidigt smärtar det SÅ att berätta "mina" planer.. Det känns som att jag ÄNDÅ manipulerar honom. Med min ärlighet. Äh, svårt att förklara, jag går inte in närmare på det just nu.
Jag kommer snart att somna, utmattad efter ytterligare en hetsomgång. Tankeverksamheten lämnar mig dock ingen ro och jag drömmer för det vilda varje natt. Känner en allt större hopplöshet. Även besvikelse över mig själv. Skammen jag känner är snart oöverstiglig och så hårt som jag dömmer mig själv nu.. ja, så hårt har jag nog egentligen aldrig tidigare dömt mig själv. DBT-färdigheten att "inte värdera" hjälper föga. Dessutom ligger terapipärmen i bilen, tillsammans med mina dagbokskort. Jag tappar allt nu. Eller? Vet varken ut eller in!!!
Vilken bra jämförelse, det är ju precis så det är, verkligen. Missbrukare som missbrukare.
Jag blir så ledsen utav att läsa att du snart tappar allt och ger upp. Åh, håll fast vid tråden och gör det verkligen inte.
Försök, en dag i taget, en liten dag i taget <3<3<3
Det är ok att falla ibland.. det är ingen lätt match men du måste på den igen.. det kommer att bli enklare men det kommer att ta lite tid.. jag förstår att du vill ge upp.. tro mig, jag förstår.. men du måste fortsätta kämpa för det livet du faktiskt vill leva för.. för mig är det så att jag just nu vet vilken känsla som drar igång allting o ett tag var det tom så att jag hetsade bara för jag det gick av gammal vana.. att ta tillfället i akt.. men att bryta de mönstret kommer att kräva en hel del.. aktivera dig med andra saker som är snälla mot dig för jag vet hur stark du är o du kommer att fixa detta.. se din målbild.. den där friska tjejen som kan äta, ha ett sunt förhållande till maten o allt vad det innebär.. du är värd så mycket bättre än detta vännen... kram
Svårt med fritt val i sjukdomstillstånd (för att förklara hur jag menar: lider man t.ex av schitzofreni så vet du ju inte det, då är det svårt att välja). Jag skulle nog säga att du har ett val att kämpa emot, eller inte. Sen om du eller äs vinner, det är en annan femma. Ingen är perfekt, man vinner inte alltid. Förlåt dig själv och inse att det är okej att det blev som det blev, det är ett heltidsjobb att bli frisk! Men jag tror nog du vill bli frisk. Vad skulle alternativet vara? hur skulle din framtid se ut om du "vill" ha kvar äs i livet? Vad kommer du gå miste om?
Själv tycker jag det är svårt att acceptera sina tankar och handlingar och fick tipset om Anna Kåvers bok "Att leva ett liv, inte vinna ett krig", tycker den är bra! Kan passa på att tipsa om en blogg jag hittade; komtillbaka.blogspot.com - när du tvivlar på dig själv och livets mening.
KRAM!
Men det är ju som ett missbruk! Man kan missbruka mat, eller svält, lika väl som alkohol. Men alla missbruk går att bli fri från, bara man vill och är beredd att kämpa!
Jag ville inte att du skall ge upp. Du har ju lagt upp allt så bra, pratat med familjen och jobbet, ändrat arbetstiden osv. Jag hoppas att du är på jobbet idag. Och att din sambo är hemma ikväll så att ni tillsammans kan kämpa mot äs. För jag tror att ju fler dagar som går utan hets, desto lättare är det att fortsätta på rätt väg.
Fortsätt att kämpa, snälla du! Jag tror på dig.
Kram
Visst är det så. Det är ett missbruk, nackdelen med vår typ av missbruk är väl att vi aldrig kan undivka det, som t.ex. om man missbrukar narkotika eller alkohol. Mat måste vi ju ha, vi kan inte undvika det, vi måste istället lära oss hantera det.... så svårt, men ge inte upp fina du. Det är ok med svackor ibland. Det är oundvikligt. Det kommer gå upp och ner. Ibland kommer det nog kännas som att man tar 1 steg framåt och faller två. Ibland känns fallet ganska så rejält. Men du kan hoppa på det där tåget igen. Jag väntar där....För varje gång du hoppar på så kanske du klarar att stanna kvar lite längre....och lite längre.....
Kram på dig!
sådär har jag det med :/ vet varken ut eller in och mitt tillstånd med ätstörningen går upp och ner hela tiden. vet inte om jag någonsin kommer bli frisk och har tappat hoppet samtidigt som jag ibland kan känna att nu får det vara nog, jag kommer fixa det här. snacka om förvirrande jävla sjukdom som tar makten över kroppen! menmen! alla framsteg är bra framsteg och på sikt så måste det ju bli bättre. kämpa på!!
kan inte du mejla mig? jag studerar vård,omsorg och pyskologi (mitt mål är att arbeta med olika former av missbruk)skulle vara väldigt intressant att få kontakt (kanske kan ge oss båda nånting, vem vet!)har själv haft vissa problem så vet hur det kan va att må dåligt.
Sist men inte minst! KEEP FIGHTING!
