Ur verkliga livet - 1
05:30 Uppstigning - drack 1 stort glas hett vatten
05:40 Ut och springa 1,5tim, snabbt utan uppehåll
07:20 Duscha
07:30 Åt 0.5 äpple
07:45 Till högskolan - plugga plugga plugga
10:00 2 timmars rask promenad
12:30 Åh, dags för en REJÄL lunch, dvs en halv macka med keso och kalkon (haha!!)
Och ja, såhär fortsatte dagarna. snart märkte jag hur ätstörningen intalade mig att EFTER jag hade tränat, DÅ skulle jag få äta, äta, äta! Minsann. Men runt detta nyår började jag märka det faktum att han ju ljög för mig! För oavsett hur hårt och länge jag än tränade så FICK jag aldrig äta tillräckligt.
Sagt och gjort - jag ringde en dag till min syster och frågade "hur äter du?". Hon berättade om vad hon åt på dagarna och jag stack iväg till ICA Maxi och handlade på mig allt det hon räknat upp. Det var bl a knäckebröd, müsli, mjölk, yoghurt, smör, pasta, kyckling, köttbullar, philadelphiaost osv. Tänkte att "nu jäklar, NU ska jag börja äta ordentligt och bli normal för en gångs skull. Jag ska fixa det!"
Vad tror ni hände?
Efter första mackan med philadephiaost kunde jag självklart inte sluta.
Detta är alltså historien om min första hets. Den inledde en ny "era" av min ätstörning. Nu när jag smakat av "livets goda" började ett rent helvete, ett krig med svälten på ena sidan och hetsen på andra sidan. Ångesten vid bulimi är på sätt och vis helt annan än anorexins ångest anser jag, fruktansvärt tärande och den äter sig in i vartenda skrymsle av ens kropp.
Din kropp måste verkligen ha vart helt utsvulten. att du ens orkade plugga och dessutom träna så mycket. de konstiga var ju sjäälv att man inte uppfattade de som mer träning än någon annan normal människa eller hur? iaf var det så för mig.
Men förstår att de måste vara väldigt jobbigt o slitas mellan två äs. jag har också hetsätit ibland och det är jobbigt :/
Ta hand om dig!
kram
Jo ångest vid hetsätning är en annan än vid svält. Tycker nog alla som hetsäter och svälter. Minns inte exakt min första hetsätning. Men då hade jag ju tappat kontrollen. Tappat kontrollen som jag trodde jag hade vid svält. Och vilken ångest man får när man tappar kontrollen. Måste säga igen att du verkligen verkar ta tjuren vid hornen och gå emot monstret. Du gör så mycket för att inte lyssna på äs-tankarna. Försöka gå emot dem. Planera för hur du ska gå emot "honom" (jag har nog sagt henne om min ätstörning, men alla kallar ju honom, henne, monstret mm olika).
Jag har upplevt något liknande... verkar ganska vanligt att anorexi övergår till bulimi? Och ska jag vara ärlig, så har jag fan hellre anorexi än bulimi :S även om båda sjukdomarna suger så kunde jag iaf må bra och vara nöjd som anorektiker men det är känslor jag ALDRIG får uppleva som bulimiker...
Bra att någon vågar berätta hur det faktiskt är, äs är så lite förstått!
Håller med alla föregående talare, ångesten vid bulimi är av helt annat slag. Har också haft båda varianterna och vid anorexi gjorde "kontrollen" att man mådde "bra", vid bulimi är man ju hela tiden medveten om att hetsen kan komma, och om den gör det... den ångesten är fruktansvärd. helt fruktansvärd.
Usch, jag hoppas alla som drabbats får komma ur det en dag...
Ja, jag kände det i flera dagar att jag inte riktigt var så "taggad" och såg fram emot det som jag borde... och det var inte så svårt att gissa var det var eg, men var så sur på mig själv för at jag kände så.. men nu känns det mycket bättre!! :)
Jag förstår hur du menar och jag håller med. Jag är inte så känslig nuförtiden att jag måste ha speciella tider och måltider. Det varierar väldigt mycket.. men jag känner att jag inte vill äta FÖR myckt onyttigt bara, då kommer det säkert slå över till passa-på och skitsamma-tankar.. så några slags rutiner med frukost, lunch middag vill jag ändå försöka ha. och så något strandgott emellan såklart :)
