Har beslutsångest inför helgen. Som vanligt. Alla beslut är alltid så svåra! Och allt bottnar i min ätstörning.

Det har att göra med om jag ska åka med sambon till hans föräldrar imorgon kväll eller inte. Han ska nämligen sova där över natt och sedan delta i ett möte där hela söndagen. Själv har jag inga planer, men han har sagt att jag ju jättegärna får följa med... vad ska jag göra?:/

Jag har inga egna intressen längre, det är synd.. ingen att umgås med heller egentligen. Allt pga mina j-a problem med maten! Hur kan en sådan sak ställa till så mycket? :( Känner mig väldigt ensam. Innan jag fick ätstörningar hade jag en stor umgängeskrets, samt några riktigt nära vänner. Jag förlorade kontakten med dem, de slutade bjuda med mig på årligen återkommande fester (hade tackat nej några ggr eller inte hört av mig), men de VISSTE ju om mina problem... ändå finns ingen av dem kvar.

Nä usch, nu börjar jag nästan gråta... vill inte vara ett offer eller verka som en lipsill, men minns hur mycket roligare allt var när jag hade mina kompisar. Nu gör jag allt ensam eller tillsammans med min sambo. Han har sagt att en av hans drömmar för mig och min framtid är att jag ska få intressen och ett större umgänge igen. Och det är en önskan hos mig också. Men än så länge fyller jag tiden med ätstörningen. Även om jag insett att jag inte vill ha det så.