Det senaste halvåret har jag, som ni vet, grubblat jättemycket. Idag har jag kommit fram till ett faktum: jag oroar mig för att visa omgivningen HUR dåligt jag mår och hur svag kroppen är. Allt för att jag är rädd för att tas ifrån min frihet (och ätstörningen). Jag tror det är så i alla fall... känns jobbigt att vakna på natten och känna oron och ångesten över min (o)hälsa, samtidigt som jag (och/eller ätstörningsmonstret) nånstans finner situationen "bra". Jag är på något sätt "hjälplös", sjuklig, ursäktad att frångå samhällets/jobbets/livets krav. Eller hur man nu ska uttrycka det.



Jag pratade med min syster tidigare och hon började prata om behandlingshem: "Men du, det här med behandlingshem.. där KAN de ju sånt här. Ska du inte försöka med det..? Så blir du av med det här!?" 

Genast kände jag en obehaglig oroskänsla sprida sig i mitt bröst. Blir man någonsin redo för den typen av behandling? Min terapeut har t ex pratat om ätträning inlagd på sjukhus. Usch, har dåliga minnen från tidigare dagvård på sjukhuset i staden där jag bodde och studerade för några år sedan. Jag mådde så förbaskat dåligt då också och hade inte accepterat min sjukdom. Det kändes bara som att de ville "göda" upp mig. Jag förstod inte VARFÖR jag skulle äta. Det kändes bara så jobbigt och trots en normalvikt som jag hade då ett tag mådde jag otroligt dåligt psykiskt (men det vet ju vi med ätstörningar att normalvikt eller ej=det säger inget om det psykiska tillståndet man är i..).



Och jag svarade min syster också att sjukdomen är ju så lurig på det sättet att man har det dubbla känslolivet hela tiden:

"En del av mig VILL ju såklart bli frisk, självklart är det så... Men viljan räcker ju inte.. det finns nåt som gör ätstörningen så svår att släppa, jag känner mig hotad när någon pratar om att den ska försvinna ur mitt liv... det är svårt att förklara.. när jag pratar med min terapeut känner jag ibland som att jag sitter på hyllan bredvid oss och iakttar oss när vi pratar. Jag ser hur jag pratar och jag tror inte ett ord på det jag själv säger.. jag säger att jag VILL bli frisk, att mitt MÅL är att uppnå min kropps normalvikt, att jag är STOLT över att ha klarat lunchen osv.



Men det känns som någon annan som säger så, för... jag KÄNNER inte att jag vill bli frisk, jag KÄNNER inte för att uppnå målet normalvikt, jag HATAR att jag äter måltider som jag "ska" för att bli frisk. Allt det där gör att man känner sig så oäkta, som att man pratar om sig själv i tredje person. Sen lämnar jag terapeutens rum efter mötet och åker och köper hetsmat, men en falskhetskänsla i magen..."