Tankar kring att bry sig

Jag sitter i vår soffa såhär på söndag morgon (jag var uppe redan kl 7 och åt frukost). Jag har precis druckit en kopp kaffe och tittar på morgonprogrammen på tv som samtliga givetvis handlar om Norge idag<3 

I andra änden av soffan hittar ni hunden och sambon (han ligger för övrigt och läser Bulimibibeln...hahhaha!! Och japp, det är jag som tvingat honom:) inte nog med det; han ska fortsätta med Mattillåtet sen haha!).


Det är viktigt för mig att han får förståelse för ätstörningar och hur han på bästa sätt kan stötta mig. Min kille har aldrig tidigare varit i kontakt med ätstörningar innan han träffade mig och hur lätt är det då att hantera? Inte särskilt lätt nej...
 
Det är ju komplexa saker det här, där man som anhörig faktiskt kan ha en stor påverkan och vara ett mer eller mindre bra stöd i friskprocessen. Under mina år med ätstörningar har t ex kontakten med min pappa varit väldigt ansträngd. Detta till stor del pga att han inte kunnat kontrollera sin ilska gentemot mig/sjukdomen och att jag svarat med samma mynt.



Men jag har tänkt på en sak.. Ni som följt min blogg ett tag vet att mina föräldrar och min bror kom hit en gång i maj för att de blev oroliga för mig (se här). Min bror och jag hade vid detta tillfälle ett långt samtal och han sa i detta samtal att han finns här för mig osv. Han sa också att han vet att han är dålig på att höra av sig.

Det jag har tänkt på är att det inte har förändrats sedan dess.. Mina syskon ringer faktiskt i princip aldrig till mig, och gör de det så frågar de aldrig om hur jag mår. Detta sänder mig signaler att de inte bryr sig. (åhh, hörni, jag låter som en liten barnrumpa när jag beklagar mig över detta!)  Men ta bara häromsistens som exempel: då skulle mina syskon träffas hos våra föräldrar, vilket jag fick reda på bara för att JAG ringde till min syster denna dag.



Jag vill ju tro att jag hade hört av mig om nån annan i familjen mått dåligt..(?). Men är det så enkelt eller är det så att vi i denna sjukdom "skrämmer iväg" våra anhöriga? Att de tassar på tå, att de inte vill inse allvaret, eller inte vill "väcka den björn som sover" genom att fråga hur vi mår? Fastän ibland allt man vill är att få en kram och att de visar att de bryr sig genom att någon gång VÅGA fråga kring hur man mår? (Även fast man kanske reagerar med att bli ilsken när de gör det..?)

Äsch, detta låter så barnsligt! Men ni förstår säkert hur jag menar? Känner ni/har ni känt liknande som mig?


Kommentarer
Postat av: lena

jag har under hela min sjukdomstid fått klara av o söka hjälp själv osv.. ingen annan har bidragit med nånting.. det e svårt som utomstående o gripa in men jag tror att man kan göra det om man verkligen vill. det skulle iaf jag ha gjort.. min pappa var expert på att tycka att jag var löjlig,korkad osv för att jag inte åt.. men det handlar ju eg om att dem inte förstår o rädsla kanske..så jo jag känner väldigt mycket igen mig av detta..

2011-07-24 @ 09:58:46 / URL: http://tyrasmamma.bloggagratis.se
Postat av: Sofie

Känner helt klart igen det där! Både bland familj och vänner. Dem tassar lätt på tå kring det hela, vågar väll inte fråga kanske? Vet inte hur dem ska hantera. Då "blundar" dem nog för det hela... tror det kan vara så.



Tack för ditt svar hos mig. Jag vet ju hur rätt du har i allt du skriver egentligen. Och nu efter att du påbörjat din kamp (Gud så stark du är! - även om du många gånger kanske inte känner det? Men det är beundransvärt att komma in här och läsa. Verkligen!) .. borde väll du om någon veta vad du pratar om? Speciellt vad gäller den där rädslan om att gå upp 5kg på en vecka.



Om inte du gör det - varför skulle jag göra det? Egentligen. (Men logiken är ju inte ens starka sida i denna ätstörning)



Och även det här med fasta vs hetsätning. Det är ju så fel. Man kommer inte ifrån hets med fastan vid sidan av. Jag vet. Men jag "måste" ju kompensera upp för kalorierna. Och jag klarar inte att äta lite. Tar jag en liten tugga fortsätter jag. Om jag mot all förmodan tar typ 1 äpple för att behålla... så står jag likförbannat och hetsäter någon timme senare. Det där äpplet triggar igång ångest och tankar och sen fortsätter jag (Men sen säger väll logiken att om man äter för lite, så är väll 1 äpple för lite energi egentligen. Inte konstigt att man sedan står och hetsar!)



Men oj så svårt det är. Och vet inte ens om jag vill släppa allt? Det är ju min trygghet det här. Fastandet och hetsandet. För att komma ifrån mycket annat. Slippa hantera andra känslor och så antar jag (det känner du ju igen!).... Men hallå, egentligen? Jag är 21 år, har ett bmi på 16, ingen mens etc etc. Fan! Vad är det för sätt att leva?! Kan knappast kallas liv. Slöseri med liv snarare. Möjligheterna finns ju. Tusan också!



Och ibland kan jag känna (som idag) att jag hade velat äta 1 banan till frukost. Bara för att äta något. Men jag vågar inte. Jag kör på min trygga fasta istället. Det enda jag vet förutom att hetsäta. Och dessutom vågar jag inte äta 1 banan inför familjen. Hade skämts. Känt mig utstirrad. Dem hade väntat sig att jag sedan fortsätter och drar mig undan med en hets. Men allt sitter väll i min hjärna egentligen.



Kanske kan jag försöka när jag kommer tillbaks till mitt egna. Min egna lägenhet om 1 månad. Eller också fortsätter jag som vanligt. Det är ju så lätt när ingen finns där och ser eller vet.



Gud vad långt inlägg:P Men ville mest tacka för vad du skrev! Du har ju så rätt. Och sen punktera hur jag faktiskt ser upp till din kamp. Går in och kikar på din blogg flera gånger om dagen!



Keep it up. Kram!

2011-07-24 @ 12:59:05 / URL: http://zebrans.blogspot.com
Postat av: ellinor

Det är svårt för andra som inte vet så mycket om äs att förstå. När jag träffade J visste han INGET om varken äs eller panikångest. Så är nog inte alltid det lättaste. Men han har läst rätt mycket på nätet verkar det som. Tror han knappt visste vad panikångest var innan. Och ätstörningar inte mycket heller. Men tråkigt att dina syskon inte frågar hur du mår? Även om det är svårt att förstå så betyder det mycket att man känner att folk bryr sig.

2011-07-24 @ 17:30:51 / URL: http://ellinorss.blogg.se/

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:




RSS 2.0
Ladda ner en gratisdesign på www.designadinblogg.se/gratisdesign - allt om bloggdesign!
PokerCasinoBonus