Japp, 2x2 ggr har jag hetsat sedan vi kom hem från Öland. Men direkt har jag återgått till matschemat och INTE gått in i svält eller liknande. Jag är stolt, det känns bra, matschemat är en sann TRYGGHET! Jag försöker att inte göra en så stor deal av hetsarna och märker att jag är piggare, gladare, orkar så mycket mer, samt att depressionen så smått börjat avta lite. Det kan ju också vara den höjda dosen av Fluoxetine som spelar en viss roll i det hela.



Så med mina nya krafter har jag städat och tvättat i stort sett hela dagen idag, med pauser för matpåfyllning mellan varven. Så nu är det en härlig såpadoft i vårt lilla hem och ute i trädgården hänger kläder och påslakan på tork.

Dock är jag lite känslomässigt ostabil känner jag. Och jag märkte redan när vi lämnade Öland och började närma oss hemorten, att min ångestnivå steg från typ 0-6 på en tiogradig skala. Då försökte jag lista ut vad det var jag EGENTLIGEN kände (för hetssuget är ju alltid bara en förklädnad av den riktiga känslan och tankarna). Så fort jag blir rädd, orolig, uttråkad, ledsen osv, så översätter ätstörningen det genast till något som har med min kropp och/eller mat att göra. 



Jag märkte då att jag egentligen kände att jag var orolig och ängslig över hur det skulle bli framöver på semestern; att jag inte hade något planerat för kvällen och resterande semester. Dvs mycket tankar på framtiden istället för att vara här och nu. Jag oroade mig också för jobbet, läkarbesök och terapin. Så jag hängav mig med andra ord åt "förväntansoro". Vilket är HELT onödigt eftersom man ju inte kan veta hur t ex ett läkarbesök blir innan det faktiskt ägt rum. Massa oro i onödan alltså!

Och så fort jag känner starka känslor så kopplar min hjärna det till kropp, mat, hets, svält osv. Och paniken, ångesten och hetssuget är ett faktum. Situationen känns då lätt körd och hopplös, ingen återvändo utan bara att köra på enligt äs pipa..!



Allt detta istället för att känna den riktiga känslan. Denna process går så fort i hjärnan så det krävs övning för att lära sig tyda det man faktiskt känner innerst inne. I så många år har jag tryckt undan det, men börjar nu så smått lära känna mig själv. Detta tack vare att jag börjat våga äta tillräckligt och regelbundet utan att utesluta något ur kostcirkeln, samt som en följd av det också dragit ner på hetsätningarna. De har jag ju annars använt som ett sätt att kontrollera mitt känsloliv.



Dock har jag fortfarande svårt för en sak som min terapeut pratar om: Att känna känslan, acceptera den, att låta den strömma genom mig för att sedan avta... Upplevelsen ska vara att känslan är som en våg i havet. WAS? Hur fan gör man det? Fast jag ofta motstår hets under mina ångest/känsloattacker så menar min terapeut att jag inte fullt ut accepterat och tagit emot känslan som den är. Att skrika, gråta och boxa på sin kudde är alltså inte vägar till att rida ut en ångestvåg.. Men kanske kan jag också en dag känna känslor som vågor? Som kommer och går om jag bara låter dem göra det...