Fotoalbum
Jag var verkligen vacker och jag KÄNDE det och visste om det. Ända sedan sjukdomen började har det försvunnit och jag har i mina egna ögon förvandlats till en vedervärdigt ful och tragisk person. Det låter ju grymt, men det är ju så det är. Ju längre fram jag bläddrade i albumet desto mer avtog gnistan i mina ögon.. till fördel för en återhållsam och olycklig gnista. Den där som visar att själen inte mår bra.
Förhållandevis få kort finns på mig från de senaste åren. Av olika anledningar; jag har inte varit med på släktfester och andra kalas. Jag har inte varit intresserad av att vara med på kort och jag har även tappat intresset för att själv ta med mig kamera och föreviga de tillställningar jag mot all förmodan faktiskt varit på.
Idag ska jag och sambon fira hans föräldrars guldbröllop genom att, tillsammans med sambons tre syskon, bjuda ut dem på restaurang (middag). Tyvärr av olika orsaker så bokade sambons storebror restaurangen till kl 15 (?) av alla j-a tider! Vilket totalt rör till det i min än så länge ätstörda hjärna. Visst, jag fattar intellektuellt att jag helt enkelt "bara" kan vända på två måltider på matschemat (em-mellanmål och lunchen). Men en sån till synes enkel sak är verkligen JOBBIG för mig!
Alltid under min sjukdomsperiod har jag svultit mig de dagar det är fest, för att sen ändå knappt kunnat tillåta mig att äta under festen. Nu är läget annorlunda... nu ÄTER jag mig bort från sjukdomen och fy vad svåååååårt det ÄR! För varje tugga kommer jag längre bort från det invanda och "säkra" sedan flera år tillbaka. Varje dag, varje måltid, varje händelse/lunch/fika/middag/fest/utflykt är NY och kräver nu helt andra saker av mig.
Men det SKA gå bra... jag KOMMER att klara av tillställningen det vet jag... men avslappnad..? Njaaa, det kommer bli svårt att delta fullt ut, så mycket kan jag säga.
Du kommer klara det! Håller tummarna!
Jag är helt övertygad om att du kommer klara det, jag tror på dig och hejjar på dig.
Känner så väl igen mig i det där med foton, gamla foton kan jag se tillbaka på med avund men samtidigt så vet jag att jag inte ens då var nöjd trots ett antal kilo lättare än nu. Blev sjuk med äs när jag var 17 så innan dess kan jag ändå ana lite mer spontanitet och äkta glädje i mitt liv. Om jag av någon anledning idag får för mig att jo men idag är nog en bra dag och tillåter mig vara med på ett foto så ångrar jag mig alltid när jag ser det. Äckliga fula feta jag med falskt leende och osäkerhet i blicken. Det är inget att ha på ett foto att se tillbaka på.
Sorry för alla ord men det du skriver berör mig så och gör att jag inte känner mig så ensam i alla absurda tankar.
kram kram
Vad var det som ledde till att just du fick du ätstörningar? KRAM
Det är ingen lätt sak att byta plats åp två måltider, men det är inte omöjligt. Hur gick det? Och hur gick det på restaurangen?
har läst alla dina kommentarer o tack för dem.. lägger inte ut alla o inte dem om flytten där alla kan läsa då det fortf inte är helt officiellt.. jag har bott hemma mer o mer sista tiden o det känns bra.. men det har tillstött andra "problem" i mitt liv som gör att jag har fått mer svårt för saker o ting igen.. får se vart detta leder med tiden.. du är duktig som kämpar på tycker jag.. kram
Åh, känner med dig vännen! Jag har exakt samma problem. Jag KAN inte "bara" ändra på mina matrutiner. Kan inte byta plats på dem. Blir bara rörigt o skapar ångest.
Hur gick det för dig igår?
Kram
