Jag är en riktigt j-vel att leva med just nu, det kan jag lova er. Allt detta med vägning, matschema - strikta rutiner, minskad aktivitet etc etc har tagit som bara den på mig och ställt allt på sin spets. Tidigare idag (efter lunchen) fick jag ett riktigt raseriutbrott (till följd av rädsla för viktuppgång) och höll på att slå sönder vårt kök och sovrum. Tog till slut en kudde som jag attackerade våra möbler med, sparkade och svor. Gapade till mig själv vilken idiot jag är och hur fet och ful jag är. Hunden låg sedan på min sambo i soffan och darrade. Min saliv rann och tårarna sprutade. jag hade sån energi så jag trodde jag skulle sprängas. Att nu ha minskat min aktivitet sätter igång processer i mig som jag inte trodde fanns. Jag står inte uuuut! Men ändå gör jag det, på något sätt.

Men varför klarar jag inte äta tillräckligt? Varför är jag så svag mot äs? Det är ju de otillräckliga portionerna som gör mig så frustrerad och matfokuserad. Varför är jag så rädd för att gå upp i vikt? Det är ju inte många kilon men det känns som att jag hellre skulle dö. Helt sjukt egentligen. Imorgon jobbar min sambo och jag är rejält sugen på att hetsa, men samtidigt svälta. Helt enkelt lyda äs minsta vink. Men varför skulle jag sabba allt nu? jag vet ju hur jobbigt det är att komma upp på banan sen igen. Det känner jag ju på just nu.

Nä hörni. Här är allt upp och ner just nu.