Har lite oroskänslor i mig inför terapin i eftermiddag, för sambon ska med denna gång. Och tiden är ändrad! Det är också ett orosmoment; jag brukar alltid ha samma dag och klockslag på terapin men idag är det senarelagt två timmar, vilket ställer till det i mitt huvud (och med matschemat).

I vilket fall, idag har jag tankar att delge er. Stod och diskade innan och när jag diskade var meningen att jag skulle vara medvetet närvarande, känna vattnet och doften. Istället flög mina tankar iväg och jag tänkte: "Livet kommer ivägen för min ätstörning". Det är precis så det känns. Livet knackar på, precis som sambon som kommer in genom dörren, jobbet som väntar varje morgon, hunden som är ivrig och vill ut.

Ibland blir jag glad för livets vardagligheter, lika ofta irriterar dem mig. Ja, de kan rentav göra mig förbannad. Allt ätstörningen vill är ju att jag ska vara själv med honom och hänge mig helt och fullt åt hans idéer. Och gud vad ofta jag vill det och inget annat! Få leva fullt ut med svält och hets. Utan att nån är där och "stör", utan att nån bryr sig, utan nån att ha dåligt samvete för. Utan kollegor som talar om för mig vilken potential jag hade haft om jag inte hade ätstörningar. Utan en sambo vars livskvalitet påverkas negativt, utan terapi som ställer till det i huvudet. Utan att livet ska stå och vänta på mig och stressa mig!

Det klassiska för många med ätstörningar och så även mig är att det ofta känns som att man "aldrig får vila". Känslan är att det alltid är något i vardagen som är på gång och stör äs-karusellen;

- jag kan inte överäta/hetsäta idag för imorgon är vi bortbjudna på fest. 
- det tjänar ingenting till att äta minimalt under dagen idag, för jag kan ändå inte "ta igen det" när jag kommer hem eftersom sambon är hemma då han är ledig från jobbet.
- jag kan inte vila när jag kommer hem för hunden är hemma och kan inte vänta tills hon får komma ut och gå.

osv osv osv. Jaja, man hinner tänka mycket medan man diskar...