Hej vad det svänger
I morse fick jag sån pengapanik så jag tog upp det med sambon. Det har varit mycket utgifter denna månaden med jul osv (maten är ständigt en stor utgift, men det vet ni ju redan) och nu vet jag knappt ens om jag kommer ha råd att tanka bilen nästa gång. Dock kommer jag, som ni ju vet, inte åt sparpengarna längre (lika bra det).
Efter samtalet/bekännelsen för sambon (som alltid har två månadslöner som buffert på sitt lönekonto) var min skam så stor att jag på väg till jobbet ringde min handläggare på Fk i panik och talade in ett meddelande att jag fr o m idag jobbar 75%.
Sedan messade jag min syster i Helsingborg och frågade om hon kan hjälpa mig sälja av kläder på loppis där. Nu jävlar ska pengar in!! UTAN att jag behöver ta från sparade pengar. Jag är så trött på Fk-svängen nu men är rädd att jag inte kommer klara att arbeta så mycket som jag nu föresatt mig.
Hatar att känna mig så här ENSAM. Som att jag lever i en parallell helvetesvärld med sambon och alla andra.
Men det måste gå, det måste det!! Chefen blev glad i alla fall, men samtidigt orolig och jag är ännu oroligare. Dessutom är min sambo svår på att ge stöd i dessa lägen och låter mest trött och avspisande i tonen (vilket jag tycker är för jäkligt rent ut sagt, men jag vet att mitt mående speglar av sig och hur kul är allt det här för honom egentligen?).
Skammen får bara inte växa mer, för det klarar jag inte. På väg till jobbet höll jag på att krocka i en korsning men bryr mig inte utan kunde bara fundera på hur det skulle känns att sticka en kniv i magen. Kommer jag få sådana skador att någon måste ta hand om mig eller kommer jag att dö då?
Efter samtalet/bekännelsen för sambon (som alltid har två månadslöner som buffert på sitt lönekonto) var min skam så stor att jag på väg till jobbet ringde min handläggare på Fk i panik och talade in ett meddelande att jag fr o m idag jobbar 75%.
Sedan messade jag min syster i Helsingborg och frågade om hon kan hjälpa mig sälja av kläder på loppis där. Nu jävlar ska pengar in!! UTAN att jag behöver ta från sparade pengar. Jag är så trött på Fk-svängen nu men är rädd att jag inte kommer klara att arbeta så mycket som jag nu föresatt mig.
Hatar att känna mig så här ENSAM. Som att jag lever i en parallell helvetesvärld med sambon och alla andra.
Men det måste gå, det måste det!! Chefen blev glad i alla fall, men samtidigt orolig och jag är ännu oroligare. Dessutom är min sambo svår på att ge stöd i dessa lägen och låter mest trött och avspisande i tonen (vilket jag tycker är för jäkligt rent ut sagt, men jag vet att mitt mående speglar av sig och hur kul är allt det här för honom egentligen?).
Skammen får bara inte växa mer, för det klarar jag inte. På väg till jobbet höll jag på att krocka i en korsning men bryr mig inte utan kunde bara fundera på hur det skulle känns att sticka en kniv i magen. Kommer jag få sådana skador att någon måste ta hand om mig eller kommer jag att dö då?
Kommentarer
Postat av: Anni
Men du, fick du verkligen inget stöd av din sambo? Om han har två månadslöner på konton så skulle han ju lätt kunna hjälpa till. Jag förstår att ni inte har gemensam ekonomi då. Man kan inte säga att det är ditt eget fel för du är ju faktiskt sjuk. Det är inte något du har valt själv!
Jag blir lite orolig att du tar ut dig när du går i arbetstid. Men du får väl känna efter. Det går ju alltid att gå tillbaka igen.
Jag känner igen de där knivtankarna, men det är en varningssignal. Jag hoppas att du snart får bra hjälp så att du får möjlighet att bearbeta de känslorna.
Kram på dig!
