Klagomål och tankar på att be om hjälp (?)
__________________________________________
MINA KLAGOMÅL SOM JAG INTE PRATAR MED NÅGON OM JUST NU (förutom att jag berättar för er):
1. JAG ORKAR INTE JOBBA
Hatar att semestern är slut och alla är tillbaka på jobbet, känns ännu mer stressigt då. Speciellt kollegan i kontoret bredvid mig. Han är så j-a perfekt hela tiden, smart och så är han sådär narcissistisk ni vet? Man vet ALDRIG vart man har honom. Och då känns det som att han ser rakt igenom mig... och det är kusligt.
2. JAG ORKAR INTE GÅ I TERAPI
Terapeuten ringde innan och undrade om jag kommer imorgon, en ny metod för att få mig att komma dit antar jag och jag sa "ja", får ju inte verka för svår...haha..*ironi* suck.
3. JAG KLARAR INTE ATT VARA EN "BRA", OCH TREVLIG SAMBO TILL MIN FINA KILLE
Är bara jäkligt glad att jag klarade ha sex igår, men jag vill ju känna lust också *bööööl* Kan inte minnas senast jag kände lust till någonting överhuvudtaget.
4. JAG HATAR ATT JAG PRECIS ÄTIT MIDDAG
Själv dessutom, eftersom sambon är på ett möte ikväll. Snacka om att monstret är förbannad på mig nu. Men jag orkar inte lyssna ikväll. Ska sitta här i soffan och bli tjock. Orkar inte kämpa mer. Är bara så överjordiskt trött...
_______________________________________________
Just nu har jag ingen livslust alls. Börjar tänka allt mörkare tankar. Jag är så olycklig. Snälla hjälp mig, håll min hand, stötta mig och var här med mig. Följ med mig till terapeuten och sjukhuset, ät måltiderna med mig och stanna hos mig genom ångesten... Orkar inte vara själv om allt längre:(
Men eftersom problem är till för att lösas funderar jag på att prata med en kollega imon... se om hon kan bistå mig och följa med till terapeuten. Måste ha hjälp.
Den där fina fasaden som kan ta kål på en. Tycker det blir värre när alla ser alla framsteg man gör. Får höra du är så duktig, du kämpar, du är en annan människa mm mm. Visst det är kul att höra. Men det ger en himla massa krav också vilket de personer som säger allt detta inte förstår. Nu behöver de ju inte vara oroliga länge, nu är det ju bra. Men nej det är inte bra. Är massa jobbigt kvar. Och nä man orkar inte vara glad och skratta hela tiden när man vill skrika och gråta. Önskar jag kunde stötta dig i morgon. Men vi stöttar varandra så gott vi kan genom våra bloggar. Hoppas du vågar fråga din kollega i morgon om hon kan följa med dig. Kram
Fasaden man håller upp utåt tar så jäkla mycket kraft av en, och när man kommer i ensamhet så bara faller alla känslor rätt ner i kroppen som en bomb. Känner du igen dig? Många ggr tror jag det skulle vara bra för måendet att faktiskt våga var mer öppen mot människor i sin omgivning. Men det innebär ju också att man blir väldigt sårbar. Man lämnar ut sig på ett sätt som känns väldigt naket. Det i sig gör ju att det hela blir så svårt. För tänk om man blir sårad? Ja, det kan hända och det händer. Men kanske kan det till och med bli väldigt bra? Kanske kan du till och med känna dig stärkt av att göra det? Du kanske kommer bli jättebra bemött och kollegan kommer troligen bara uppskatta att du faktiskt öppnar upp dig.
Jag önskar jag kunder följa med dig fysiskt i morgon till terapeuten. Att jag kunde hålla din hand och leda dig hela vägen i mål. Men jag finns här, i cyberspace, och jag tänker på dig. Det där frihetsloket vi sitter på, det handlar ju om så mycket mer än om bara maten. Det handlar om att våga, att våga välja rätt vägar, friska vägar. Att utmana sina rädslor, vad de nu än kan vara, att känna mod och tilltro till sig själv. Jag tror på dig vännen. Våga dig till terapeuten i morgon, och kanske kan du till och med ta dig mod till att fråga kollegan om hjälp. Ensam är inte stark. Visst ligger det något i det talesättet ändå?
Kram på dig i massor!
förstår verkligen vad du menar! känner själv en sån otrolig frustration över att man aldrig kan få känna sig lycklig..ständigt denna kamp. jag tror på dig och det märks verkligen att du kämpar!
själv lider jag verkligen då jag känner att jag har gått upp i vikt den senaste tiden pga hetsätning, kräks inte heller utan kompenserar genom svält vilket gör att jag oftast känner mig som en uppblåst ballong! vet att det kanske är tur att jag inte kan kräkas men dum som jag är önskar jag att jag kunde göra det. är så rädd för att börja äta regelbundet även om jag vet att det är den enda vägen till ett friskt liv och dessutom går man ju inte upp i vikt av att göra det. du skrev tidigare att du inte kräktes tidigare kompenserade du då genom svält? ja ja nu blev det mkt skrivet om mitt..men som sagt hoppas att du kan ta dig iväg till terapeuten. styrke kram
Jag hade gjort allt det där om jag kunnat, lovar dig!! <3
Tycker det är modigt av dig att be om hjälp, du har ju sagt till flera innan o skrivit brev o grejer.. jättebra gjort!
Det ÄR jobbigt i början kan jag tänka mig, men det enda du kan göra är att inte ge upp.. för saker o ting kommer bli bättre! försök att tänka på annat när du är deppig.. försök leva i nuet o inte tänka alltför mycket framåt. likaså måltiderna, en i taget.. städa, det brukar vara bra terapi:)
Åh det är så tråkigt att läsa hur mycket ångest du känner och hur du lider :( Men ändå kämpar du på! Det är starkt. Och det är ju det enda sättet till att bli fri(sk). Kämpa och leva ut ångesten - antar jag?
Hoppas bara din ångest kan ge med sig lite. Släppa taget. Tycker jag du är värd !!
...
Tack för kommentarer på min blogg! Ska svara lite nu tänkte jag.
Synrubbningarna är lite oroväckande, men jag antar det blivit något tryck efter att jag spytt "bara". Har ju inte varit bestående lixom. Men det är rätt som du säger, man tar inget på allvar. Jag lär inte få någon uppvakningsklocka förrän hjärtat stannar eller något riktigt allvarligt tror jag! Det är ju det där med: "Det händer inte mig" "så dålig är jag inte" osv.
Att familjen visar oro är ju inte konstigt alls. Men urs vad jag hatar det /: Jag vet ju knappt själv vad jag vill. Och ännu mindre VAD jag ska göra eller VAD som skulle kunna förändra eller hjälpa mig. Önskar att jag bara kunde leva som jag gör men "förblinda" dem från att se ^^ Då skulle jag iaf slippa ångesten över vad jag utsätter dem för...
Och det är verkligen som du skrev. Man vet precis. Man mår piss hela tiden. Man tänker i sitt eget huvud hur förjävligt allt är. MEN när någon ANNAN säger samma sak högt - Då är det så mycket värre. Då blir jag helt förtvivlad och kan gråta hysteriskt (jag som nästan aldrig gråter. Man har väll stängt av sig själv antar jag)
Jag vill söka hjälp. Och jag vill lyckas ha orken och tron på att det kan fungera. Jag vill inte bara ge upp innan jag knappt hunnit träffa personen i fråga... men när jag väl är där bangar jag ur, bokar om möten och drar mig undan.
Men kanske nästa gång.... det kanske är gången det går!
(inte blir jag förbannad inte!^^ Förbannad blir man på sånna där idiot kommentarer om "Ät och träna istället" osv)
KRAMAR
Tack för din kommentar hos mig, den värmde hos mig! Jättebra att du skrev ut de sakerna som bekymrar dig extra mycket. Det kan ju ibland vara bra bara att få det nedskrivet och uppstolpat för att dela upp problemen i mindre delar. Så kanske man kan försöka ta itu med en liten, liten grej i taget. Jag tror folk i ens närhet bara blir lättade om man visar att man inte är perfekt för då kan alla andas ut och berätta om sina egna brister. Tycker det låter som en bra idé att tala med din kollega imorn. Önskar jag kunde ta bort dina bördor. Kramar
Du finns i mina tankar... och du är inte ensam. Du är klok och stark som vågar be om hjälp.. Vägen till tillfrisknande är inte spikrak och det finns många fallgropar.. men ju längre du kommer kommer du oxå märka att groparna blir glesare och glesare och mindre och mindre.
Hösten är skit och likasaå att börja jobba efter semestern. Man vet att mörkret och kylan lurar bakom trädet. Men efter regn kommer solsken och efter höst vinter kommer sommar och efter sorg och ångest kommer glädje och skratt.. håll bara ut.. vi alla finns här.. kram.
