Ett inlägg från jobbet
Fy vad jag känner mig dum som surfar in här på arbetstid! Men mår lite dåligt idag och använder det som en ursäkt inombords till att få skriva av mig lite...
Igår hade jag tid för terapi för första gången på totalt 4 veckor.. och vad gör jag? JO, jag SKITER I det!
Blir så j-a trött på mig själv! Förbannade skit! AAhhhhhrrrrgggggg..! Vad hände? Finns inga ursäkter men likväl förklaringar till mitt missade terapibesök:
- dels var jag så förbaskat trött (ligger vaken då och då under nätterna)
- och jag var även full av skam. Det är jag jämt.
- jag är också rädd. Verkligen RÄDD! Why? Jo, idag går min sjukskrivning på halvtid ut och jag har ett läkarbesök inbokat kl 13 (som jag SKA gå på) och som oroar mig. Hur ska jag göra med sjukskrivningen? Vad vill de från sjukhusets sida göra med mig/mitt fall? En sak är säker, jag själv tror inte att jag klarar av att jobba mer än halvtid ännu på ett tag, jag är extremt ofokuserad, okoncentrerad och trött. Ätandet tär lika mycket som svältandet. Men faktum är att jag knappt minskat mina hetsätningar (bara en aning) och det faktumet ger sån skam... ska jag erkänna det? Tänk så vill de inte sjukskriva mig mer om jag inte går med på behandlingshem eller nåt????:(
Så i eftermiddag ska jag ÄNNU en gång träffa en doktor som jag aldrig träffat tidigare.
ÄNNU en gång få besvara frågor jag upplever som väldigt jobbiga och privata/känsliga, som som dessutom ställs av en för mig främmande person.
ÄNNU en gång får jag försöka kämpa för att inte "hålla upp en fasad"; är vi svenskar inprogrammerade att inte visa vad vi känner, eller ens VETA hur vi mår på riktigt???
.............
Om han vill väga mig kommer jag denna gång att stå på mig: Nej, det blir ingen vägning. Efter min terapeut vägde mig någon gång i vintras/våras rasade jag i vikt och den risken tänker jag FAN INTE TA IGEN!!!!!!!! Det är jobbigt nog nu som det är...
Kommer jag behöva känna mig misstrodd? "Hur går det med maten nu?" frågar doktorn tösabiten (läs: Jenny) som ser ut som en koncentrationslägerfånge från 40-talet: "Jodå, helt ok!" (sagt med ett leende och TUMMEN UPP! Obs ironi och jag ber om ursäkt för den dåliga liknelsen)
Nej usch, jag ska inte överdriva och dramatisera det här... Och det kan jag säga att jag kände samma obehag inför läkarbesök när jag hade normalvikt. Dvs kände mig som en falsk misslyckad människa, som inte kan en så enkel(?) sak som att äta normalt... fast jag såg bra och frisk ut! (hur ska man då kunna bli trodd?)
NÄÄ, nu ska jag sluta med mitt babbel, men snälla tänk på mig kl 13 idag... jag tänker på er och skickar all kärlek ut till er genom den här dataskärmen just nu<3
Igår hade jag tid för terapi för första gången på totalt 4 veckor.. och vad gör jag? JO, jag SKITER I det!
Blir så j-a trött på mig själv! Förbannade skit! AAhhhhhrrrrgggggg..! Vad hände? Finns inga ursäkter men likväl förklaringar till mitt missade terapibesök:
- dels var jag så förbaskat trött (ligger vaken då och då under nätterna)
- och jag var även full av skam. Det är jag jämt.
- jag är också rädd. Verkligen RÄDD! Why? Jo, idag går min sjukskrivning på halvtid ut och jag har ett läkarbesök inbokat kl 13 (som jag SKA gå på) och som oroar mig. Hur ska jag göra med sjukskrivningen? Vad vill de från sjukhusets sida göra med mig/mitt fall? En sak är säker, jag själv tror inte att jag klarar av att jobba mer än halvtid ännu på ett tag, jag är extremt ofokuserad, okoncentrerad och trött. Ätandet tär lika mycket som svältandet. Men faktum är att jag knappt minskat mina hetsätningar (bara en aning) och det faktumet ger sån skam... ska jag erkänna det? Tänk så vill de inte sjukskriva mig mer om jag inte går med på behandlingshem eller nåt????:(
Så i eftermiddag ska jag ÄNNU en gång träffa en doktor som jag aldrig träffat tidigare.
ÄNNU en gång få besvara frågor jag upplever som väldigt jobbiga och privata/känsliga, som som dessutom ställs av en för mig främmande person.
ÄNNU en gång får jag försöka kämpa för att inte "hålla upp en fasad"; är vi svenskar inprogrammerade att inte visa vad vi känner, eller ens VETA hur vi mår på riktigt???
.............
Om han vill väga mig kommer jag denna gång att stå på mig: Nej, det blir ingen vägning. Efter min terapeut vägde mig någon gång i vintras/våras rasade jag i vikt och den risken tänker jag FAN INTE TA IGEN!!!!!!!! Det är jobbigt nog nu som det är...
Kommer jag behöva känna mig misstrodd? "Hur går det med maten nu?" frågar doktorn tösabiten (läs: Jenny) som ser ut som en koncentrationslägerfånge från 40-talet: "Jodå, helt ok!" (sagt med ett leende och TUMMEN UPP! Obs ironi och jag ber om ursäkt för den dåliga liknelsen)
Nej usch, jag ska inte överdriva och dramatisera det här... Och det kan jag säga att jag kände samma obehag inför läkarbesök när jag hade normalvikt. Dvs kände mig som en falsk misslyckad människa, som inte kan en så enkel(?) sak som att äta normalt... fast jag såg bra och frisk ut! (hur ska man då kunna bli trodd?)
NÄÄ, nu ska jag sluta med mitt babbel, men snälla tänk på mig kl 13 idag... jag tänker på er och skickar all kärlek ut till er genom den här dataskärmen just nu<3
Kommentarer
Postat av: Ida
Tack för alla bra tips jag får av dig :-) Kanon!! Jag tänker på dig och håller alla tummar jag har för att det går bra hos läkaren idag. Jag vet vad du menar med att hålla uppe en fasad och skämmas. Men OM vi ska få hjälp så MÅSTE vi vara ärliga och säga precis som det är. Det är inget att skämmas för. Vi har ju inte valt den här sjukdomen och dom träffar många många så dom är vana. Va inte rädd att börja gråta tex, ut med skiten bara. Jag tror på dig <3 Men det är jobbigt att behöva tröffa nya läkare varje gång. Då måste man rabbla upp ALLT igen.. suck! Sänder dig en styrkekram
Postat av: Tingeling...
Hur gick mötet idag??? kram
Postat av: camilla
hur har det gått för dig idag min vän?
kramar
