Tusen tack för era kommentarer, jag ser faktiskt en ljusning nu. det känns så skönt! Ni får mig att känna att ni finns där ute för mig och det känns så underbart när man inte har några andra nära vänner. 

Idag fick jag en kommentar av en kille på jobbet: "Har du slagits med en katt eller?" (apropå mina skärsår på en arm) "Typ", svarade jag men sa inget mer. Konstig kommentar tycker jag, och han ville väl ha en förklaring vad sjutton jag gjort. men jag tänkte inte berätta hur det var i alla fall. Skäms så här i efterhand men döljer inte såren.

För övrigt idag så har jag varit hos frisören, mitt hår har växt fort, det är jättelångt nu och fortfarande blont. Litegranna uppklippt. jag gillar "barbiestilen" med lockigt hår (lockar det ofta), dock ska det inte vara superblekt utan många blandade slingor så det ser fint och naturligt ut. Bla bla bla... jag är petig med mitt utseende. Det är väl en kombination av intresse och enormt dålig självkänsla. Måste vara perfekt för att duga.

Dock är jag aldrig nöjd, tvärtom. Det hela gör ont inombords... många missförstår mig för att vara ytlig och kanske lite "blåst", och som bara bryr mig om det yttre. Ändå mår jag ofta dåligt när jag får komplimanger. Jag känner mig obekväm och ibland t o m arg på något sätt... Jag både vill och vill inte synas... Det är en konstig paradox: jag vill synas för den jag är, ändå har jag min yta som sköld för mitt innersta. Det är ensamt... men jag har min blogg och alla er jag följer. Det känns som en mjukare värld på ett sätt, där jag inte behöver låtsas. Där jag kan visa vem jag är och berätta hur jag mår.