för era svar på mitt inlägg från i morse. Förstår inte vad jag gjort för bra som kom i kontakt med den här världen och allt stöd och pepp man faktiskt får av er! Tack återigen. Det betyder så mycket mer än ni kanske tror. Framförallt tack till de andra vägar som finns att lindra ångest. Jag vill inte få ärr av detta (förutom de oundvikliga psykiska) och ska verkligen försöka göra allt för att finna andra vägar. Det lovar jag.


Vem är då Jenny?
Det är så lustigt hur jag kan känna mig så nära er personer som jag läser inlägg hos varje dag. Kanske känns det konstigt för er att jag är anonym? Hoppas inte att ni tror att jag är falsk och småaktig som inte delar med mig lika mycket som en del av ni gör... jag vill därför nu berätta lite om mig själv för att ni i alla fall ska få en bild av vem jag är:

Jag är 27 år. Har vuxit upp på en småort, men efter studenten flyttade jag till västkusten, jobbade några år för att sedan plugga på högskola. Jag har långt blont (ljusfärgat) hår, brungröna ögon och är ganska kort i rocken (endast 153 cm över havet). Jag är liten säger alla, själv ser jag mig inte sån men det behöver jag säkert inte berätta för er..:) Jag har alltid varit väldigt social, glad, "duktig" tjej. När jag flyttade till västkusten började jag träna ganska mycket, träffade en kille som sysslade mycket med "bulk" "deff" "effe" osv. Jag tränade under denna perioden kanske 3 ggr om dagen. Det var där mina problem började kan man säga.

I vilket fall som helst så mådde jag otroligt dåligt efter min examen och efter ett halvårs dagvård flyttade jag hem till småorten igen. Fick ganska snabbt jobb där jag är idag (undanhöll vid intervjun och i CVet det faktum att jag varit sjukskriven. dock vet min chef i dagsläget om problematiken). Det är ett ganska krävande jobb, där jag har stort ansvar för andra människor, deras ekonomi osv. Jag håller även mycket gruppinformationer osv och har under året sedan jag började varit på ett antal olika utbildningar, vilket stundtals har varit mycket jobbigt pga äs.

I övrigt så är jag hundkär och har sambo. han är 13 år äldre än mig. Jag är ganska fixerad vid mitt utseende och lägger mycket pengar på det (alltifrån smink till tandblekning). Jag sminkar mig varje dag, fixar håret, handlar mycket kläder, skor etc. Detta är ingenting jag är speciellt stolt över (ni får inte tro att jag dömer hunden efter håren) utan detta är mitt sätt att hantera det faktum att jag inte är nöjd med mig själv.

Tja..det var lite om mig iaf. jag vill egentligen inget hellre än att vara mer öppen, men det går i dagsläget inte av hänsyn till bl a jobbet som till viss del är offentligt runt där jag bor och familjen (jag vill kunna skriva av mig så mycket jag bara kan när allt känns svart som i morse).

Tack för att ni finns, med era varma och peppande ord. Kram!