Ge mig styrka
Sitter i soffan. Sambon står i duschen. Vi ska snart åka till mina släktingar på kalas. Jag har ångest. Mår skit. Har inte ätit tillräckligt under dagen, men kommer ändå inte kunna unna mig hos släktingarna. Fattar inte varför. Däremot har jag laddat upp med bullar ute i bilen, som jag ska trycka i mig efteråt (då är jag själv hemma nämligen).
Det är väldigt ångestfyllt för mig att träffa mina föräldrar, särskilt pappa. När jag var liten var jag pappas flicka, sen när jag blev lite äldre så var det nästan jag som tog hand om honom. Han var sjuk i ätstörningar. Och precis i samma veva som jag flyttade hemifrån var alla vi i familjen oroliga för honom. Han sprang flera mil om dagen, men åt inte alls mycket. Jag försökte hjälpa honom med kosten, få till mer proteiner osv för att han skulle orka springa/tävla/arbeta och helst gå upp lite i vikt. Det gick på rätt håll och han fick snart lite mer läget under kontroll. Han väger dock fortfarande runt 58 kg (Han är ca 171 cm lång). Men jag tror han mår ok nu och inte behöver springa riktigt så långt varje dag.
Men när jag blev sjuk förändrades allt. Jag vet inte om han känt sig skyldig till min sjukdom kanske. Man pappa har alltid varit en väldigt rak person och han "tänkte minsann inte hymla!!" kring min sjukdom utan skulle hela tiden säga sanningen.
"Du ser ut som en man, med de där ådrorna på armarna"
"Nu ser det bättre ut, nu när du har lite mer kött på benen"
"Äter du bakverk i bilen?! Det är inte nyttigt, kan du inte försöka äta vanlig mat istället?"
"Du får aldrig låna våran bil, då kladdar du väl ner den med"
"Du har lagt på dig lite va?"
"Nu ska du väl hem och inte äta någonting! Ut och gå och springa som en idiot, sen sitter du och petar i maten, slänger mat och spolar ner i toaletten. Du tror att jag inte märker men jag har sett allt!!!"
*ryser*
Alla säger att han sagt allt i välmening, att han inte vetat hur han ska hantera situationen och min sjukdom. Men jag har så svårt att förlåta allt han sagt. Jag kan liksom inte glömma!! Har ni också haft konflikter med era föräldrar pga ätstörningar?
Håll tummarna för mig nu när jag träffar familjen på kalas...snälla!
Det är väldigt ångestfyllt för mig att träffa mina föräldrar, särskilt pappa. När jag var liten var jag pappas flicka, sen när jag blev lite äldre så var det nästan jag som tog hand om honom. Han var sjuk i ätstörningar. Och precis i samma veva som jag flyttade hemifrån var alla vi i familjen oroliga för honom. Han sprang flera mil om dagen, men åt inte alls mycket. Jag försökte hjälpa honom med kosten, få till mer proteiner osv för att han skulle orka springa/tävla/arbeta och helst gå upp lite i vikt. Det gick på rätt håll och han fick snart lite mer läget under kontroll. Han väger dock fortfarande runt 58 kg (Han är ca 171 cm lång). Men jag tror han mår ok nu och inte behöver springa riktigt så långt varje dag.
Men när jag blev sjuk förändrades allt. Jag vet inte om han känt sig skyldig till min sjukdom kanske. Man pappa har alltid varit en väldigt rak person och han "tänkte minsann inte hymla!!" kring min sjukdom utan skulle hela tiden säga sanningen.
"Du ser ut som en man, med de där ådrorna på armarna"
"Nu ser det bättre ut, nu när du har lite mer kött på benen"
"Äter du bakverk i bilen?! Det är inte nyttigt, kan du inte försöka äta vanlig mat istället?"
"Du får aldrig låna våran bil, då kladdar du väl ner den med"
"Du har lagt på dig lite va?"
"Nu ska du väl hem och inte äta någonting! Ut och gå och springa som en idiot, sen sitter du och petar i maten, slänger mat och spolar ner i toaletten. Du tror att jag inte märker men jag har sett allt!!!"
*ryser*
Alla säger att han sagt allt i välmening, att han inte vetat hur han ska hantera situationen och min sjukdom. Men jag har så svårt att förlåta allt han sagt. Jag kan liksom inte glömma!! Har ni också haft konflikter med era föräldrar pga ätstörningar?
Håll tummarna för mig nu när jag träffar familjen på kalas...snälla!
Kommentarer
Postat av: elina
Ja, jag har haft riktiga problem med mina föräldrar. Speciellt min mamma har sagt en massa saker som sårat mig djupt. Saker som jag tagit så hårt att jag än idag inte kan förlåta henne för och mitt förtroende för henne än idag ligger på 0. Jag hoppas att detta är något som kan byggas upp igen.
