Dumlesnacks
För det känns ju nästan så; som att man får "favoriter" och så går det ett tag och så får man nya favoriter... Bullar och kanellängder har det varit ett bra tag för mig nu, samt ovanstående chockladsorter. För något år sedan hetsade jag aldrig godis. Då var det bröd m smör och ost, marängschviss... mer glass än godis. Pasta har endast ett fåtal gånger kommit upp på menyn. Och i brödväg har det oftast varit baguettebröd och stenugnsbakad limpa det varierat mellan. Ett tag var jag manisk med äpplepaj och vaniljsås. Åt det varje dag. Då kräktes jag oftast.
Jag vet att jag pratar kring sjuka saker nu, men det fascinerar mig till viss del också. Hur jag, som alltid älskat mat, kunde hamna i detta. Vilka obeskrivliga mängder man ätit av vissa livsmedel.. hur mycket pengar det gått åt. Samtidigt tränger sig nu mer och mer friska tankar in, idag var mina första tanke: "jag kanske ska äta en 'vanlig' frukost.."
Hoppas ni alla har en bra dag.
Jag har absolut återkommande favoriter.. Går i perioder. Ett tag var det krämbullar som jag absolut var tvungen att ha vid varje hets. Sen går det liksom över till nåt annat.. I julas fastnade jag vid saffransgifflar och fick typ panik när de slutade säljas. Vad knäpp man är! o.O
det skulle ju kunna varit jag som skrivit det här inlägget :O känner igen mig i precis allt. jag har också återkommande "favoriter" och vi har precis samma smak... det är nästan så komiskt att man inte vet om man ska skratta eller gråta längre. jag är 19, student, bor i kollektiv och är anorektiker med bulimiska tendenser = SÄMSTA kombinationen i världen. jag är dessutom just nu inne i värsta hetsätningsperioden där jag bara köper och äter och får ångest (har gen. ångestsyndrom) så fort jag får chansen (lyckligtvis studerar jag de flesta dagarna i veckan och på något sätt hjälper det mig ut min onda spiral att träffa folk, blir totaldeperimerad om jag isolerar mig). livet bara sliter och drar i mig. jag vill ha hjälp, jag vill inte ha hjälp, jag vill äta nyttigt, jag vill hetsa, jag vill inte äta alls. men helst vill jag bara SLIPPA ALLT. alla mina dagar går åt till att tänka på mat, köpa mat, försöka att hålla mig borta från mat osv osv. vad är det för liv liksom? varför kan jag inte bara äta normalt, vara normal liksom? förlåt, nu kom halva min livshistoria i en bloggkommentar, men jag kände att jag var tvungen att få ut det här. jag har aldrig pratat med NÅGON om detta, inte ens min familj. känner mig bara så sjukt ensam, förvirrad och rädd och önskar att jag kunde peppa mig själv att söka hjälp. kram på dig (om du fortfarande läser kommentarerna på den här bloggen).
