Jag har funderat mycket på det här att vara sjuk, hur det tjänar ett syfte på något sätt.

Jag kommer ihåg nån gång att jag blev irriterad på pappa för att han var så uppenbart glad och lättad när jag hade kommit in på dagvård hösten 2008. Det var som att alla bara gick och väntade på att det skulle börja, att räddningen skulle komma. Att allt var löst och de kunde släppa taget om mig bara för att jag skulle gå på dagvård.

Så när jag började på dagvården kändes det som att jag blev sjukare för jag ville inte släppa taget, jag ville inte ge dem tillfredsställelsen att få rätt... jag ville att det skulle vara min egen process, och inte något som skedde tack vare att de tagit kontakt med sjukhuset och fått in mig på dagvården. Så barnslig jag var/är. För precis så tänkte jag i höstas när två av mina kollegor, samt chefen, fick iväg mig till företagsläkaren och heller processen satte igång igen. Att det inte är mitt val, utan återigen någon annans val och vilja. Men jag förstår inte hur jag kan känna så? Vill jag vara sjuk eller?

Jaja... jag är trött..seg, har hjälpt älsklingen lite ute i trädgården. Är sjukt trött precis hela tiden. Enerverande.. och jag har börjat bli så mörkrädd också, tror att jag ser figurer i skuggorna vid sängen etc. Tror det är min antidepp (jag skyller allt på den..hihi;) skämt åsido..).