Ligger i vår soffa med torra händer. Brukar smörja in dem varje kväll när jag lagt mig, men det är också allt jag smörjar in med lotion.. (med undantag från brunutansol på ben och armar). Jag kan faktiskt inte minnas senaste gången jag använde body lotion. Klarar inte av min kropp under mina händer... ryser bara jag tänker på det...

I höstas var jag nära en kollaps. Jag hade börjat må betydligt sämre under en period. Jag kände dagligen hur ångesten ökade. En morgon brast det för mig.

Jag kom ihåg så mycket, som jag trodde jag glömt. jag kom ihåg en toalett, på en firmafest. Ensam tjej bland många äldre män. 19 år, mitt första jobb, osäker på mig själv.. Det dracks mycket. En av arbetsledarna var 43 år, snart var hans händer överallt. Jag kom ihåg toaletten och vad som hände där... hemfärden i taxi, hur jag ramlade in i min lägenhet, kände mig helt tom, helt isande kall. Inga tårar, ingen ledsamhet, ingen ånger. Bara äckel, som jag inte kunde identifiera (som återigen skylldes på mig själv, j-a slyna, äckliga äckliga äckliga jag). Jag staplade in i badrummet satte mig i badkaret försökte tvätta bort äcklet. Få bort allt. På måndagens frukostrast på jobbet, läste jag tidningen som vanligt.. en bild på ett barn. Han hade blivit pappa för två veckor sen. Och äcklet bara växte.

Tro mig, jag vet, det är inte så farligt. Jag självömkar inte. Men det är en droppe i det vattenfall som blivit för mycket för mig.

Årsskiftet 2006/2007 försökte jag vända på mitt liv, rädda mig själv. Äs blev min räddning, vägen ut, men det visste jag inte början. Men äntligen slapp jag andra, som utnyttjade mig. Själv, isolerad, nedbruten har jag själv fortsatt plåga mig. Som ett straff, ett långt, utdraget straff.. skamkänslor och skuld över att inte kunna agera konstruktivt och rädda mig själv på "rätt" sätt. Mina föräldrars plåga.. Det svarta fåret.

Jag ska inte fortsätta detta inlägget, men behövde min blogg just nu.