Så har humöret tippat neråt. Min kille har fortfarande inte kommit hem. Jag trodde han skulle komma hem under tidig eftermiddag. Jag ringer och han förstår att jag börjat må dåligt igen. Då säger han "ok, max en timme till då". Plus att det tar en timme att köra, minst... besvikelsen sköljde över mig. Synd att den inte dränkte mig...
Den dag som började så bra slutade i bullhets. Jag känner ett sånt tvivel kring vår relation i sådana här situationer. Samtidigt som jag kan tänka att: Nä nu skiter jag i det här, i honom, i allt!! Så är det just det som jag är mest rädd för; att han ska lämna mig och att jag inte kommer kunna hantera det. Det är strange, går inte ihop....

Nåja (vad är väl en bal på slottet?), jag önskar jag kunde skylla bullätandet på sambon, men nej... jag har ännu inte färdigheterna att klara av känslostormar, men kanske en dag...


:(