Äntligen kunde jag ansluta till internet! Om det blir långt mellan uppdateringarna någon gång beror det på att vårt mobila bredband krånglar. Jag får panik av det..! Det ger ju mig så mycket att surfa runt hos er alla, samt kolla modé, nyheter.. få skriva av mig i bloggen..

Jag kom nyss hem från min terapeut. Men hon sänkte mig.. känns det som i alla fall. Jag har sedan förra mötet verkligen kämpat; skriver matdagbok, fyller i mina dagbokskort från DBT:n, har börjat äta mer regelbundet ( känns som ett hån att säga det just nu när jag hetsat..:( ) osv. Jag har verkligen kämpat/kämpar för fullt!!! Jag var på 40årsfest och åt där, jag var iväg med jobbet på inspirationsdag och åt med alla där. My god... jag var t o m lite stolt när jag gick till min terapeut idag. Men det känns som jag inte kämpar bra nog..:( hon försökte att åtgärda sin negativa miss (hon kommenterade direkt det mål som jag har svårast med, middagen tillsammans med sambon) genom att berömma mig för att jag tagit tag i dagbokskorten, regelbundenheten, matdagboken. Men då var jag redan inne i min bubbla.. "h-vete vad jag ska hetsa sen" satt jag och tänkte. Nästan förbannad kände jag mig faktiskt. Jag har haft det så jäkla jobbigt och kämpat kämpat kämpat och så börjar hon direkt trycka på akilleshälen.

Självklart är jag inte dum.. jag inser att det är en överreaktion men jag vill inte hålla på att förklara mig. Fattar irrationaliteten i beteendet o allt sånt. men idag tog jag ledsenheten och ilskan med mig ut ifrån mötet och hetsade.

Så nu sitter jag här med sprängfylld mage och inväntar midsommar. Jippie....

suck.

Vi var som sagt iväg med jobbet under gårdagen, på något som kallas inspirationsdag. Många bra talare. Roligt var det. Givetvis jobbigt med lunch och fika, men jag kämpade på. På ditvägen åkte jag med en kille från jobbet, men på hemvägen skulle jag åka med bussen som de flesta andra. Och jag kände redan långt innan det var dags att åka hur paniken smög sig på... det eskalerade under bussturen (som jag spenderade tjatandes med en kollega för att förtränga mitt tillstånd) och jag hade i princip full panik när vi kom fram efter ca 1.5 timmes bussresa.  
Ni kan ju tänka er.. Det var varmt, trångt, och busschauffören körde så jäkla långsamt.. usch..! Jag mådde verkligen skit.

Jag körde som en dåre hem, bitandes mig i armen hårt hårt hårt. Paaaaanik... Jag har inte trott att jag lider av panikångest men fick diagnostiserat det för mig idag. Jag har lidit av ångest så himla länge så det har blivit en vana och jag har liksom inte koll alls på symptomen. Tack och lov släppte det 1 timme efter att jag kommit hem. Hatar att sambon ska behöva se mig så... Nu har jag mest vanlig ångest. Fetångest eller vad man ska kalla det. Känns alltid som fel tillfällen som högtider kommer. "När man är som fetast", "När man hetsat", "när man har ångest" osv osv osv. Men jag har kommit fram till att hur jag än vridit och vänt på det så hade jag fått det till det sämta tillfället oavsett.

Imorgon åker vi till vänner på västkusten, fast helst hade jag bara velat vara hemma. Gömma min kropp under en filt och täckande kläder.

Hur som helst; glad midsommar på er alla, ni betyder mycket för mig