Japp, idag har jag och min S varit i lågprisshopparnas mecka: Gekås i Ullared!
Mitt förslag var det faktiskt, en så regnig dag som denna. Handlade inte så mycket, utan tittade mest på folk och hade det trevligt.

Nu är vi dock hemma. Och jag har ångest...:( Har spytt lite, men kom inte ut nåt nästan (kan verkligen inte spy när min plutt är hemma)... och sedan kom vår hund och gnydde och "räddade" mig. Tack och lov, kommer jag känna sen även om jag just nu mest hatar att jag blev räddad. Har ätit för mycket glass nämligen..., efter en i övrigt bra dag. Ha skött mig: frukost, förmiddagskaffe m bulle och sen pannbiff m lök och potatismos. Men så den här j-a glassen...! Åhh....blir så trött....

Hatar mig själv!!! Eller nä... Men jag vill egentligen kunna berömma mig för att jag iaf klarat mina första tre mål mat och att äta glass är normalt, faktiskt. Dock vet jag att jag "äs:ade" när jag åt glassen, dvs åt inte för att det var gott och ville ha nåt "litet sött". Nä, jag åt maniskt och för att stilla ångesten efter lunchen...och det, mina vänner, är en stor skillnad!

Men jag ger inte upp. Hell no!!! Orkar inte sticka fingrarna i halsen ändå. Och va fan. Hur ska jag kunna äta fish n´chips i London om jag ojjar mig över glass?

Vad gäller lunchen tog jag idag något jag verkligen ville äta. och inte det som äs ville äta. Känns som en seger. Det var gott...men otroligt ångestfyllt!! Jag hade nästan panik när jag gick genom lunchrestaurangen. Jag väste till min sambo: "hjälp mig!! alla tittar på min mat!! fy vilket äckel jag är som ska äta detta!"

Dock försöker jag verkligen ge mig själv friheter nu efter att ha haft så många år i äs händer. Nu är det min tur att leva! Visst, jag har ju miltals kvar som inte ens kan släppa taget helt om kompensationen, som jag skrev om när det t ex gäller glassen. Men jag tar det steg för steg och låter inte såna saker hindra mig. Jag kan inte förvänta mig ett mirakel efter de här åren med sjukdomen.

Mitt tänk är mycket att "skit samma.. om jag ändå mår dåligt trots att jag gör som äs-monstret vill, så kan jag väl lika gärna göra som jag själv vill, även om jag riskerar att må lika dåligt?" För ärligt talat så är jag jäkligt trött på att leva med monstret. Jag är sick and tired på honom rent ut sagt. Faktum är att även de ångestattacker jag haft de senaste veckorna också gett mig kraft. På nåt konstigt sätt. De har alstrat en motivation inom mig, att jag behöver resa mig och lämna skiten bakom mig nu. Jag är slut med äs. Jag gör slut med äs. Jag ska kämpa varje dag för en bättre framtid. Det är jag tametusan värd.