Mår dåligt
Som sagt; älsklingen är ledig, jag kommer hem, han sitter med sin deklaration. Jag får genast dåligt samvete över min egen dåliga koll på min ekonomi. Behöver jag berätta att min sambo har världens koll på sin ekonomi? Han har sparande, aktier, fullständig bokföring.
Själv har jag bättre lön än min sambo, men i slutet på månaden får jag ändå föra över pengar från mitt sparkonto.. varför? Mat såklart! Och kläder, tidningar, smink. Jag lägger ner otroligt mycket tid och pengar på mitt utseende. Folk kallar mig för "snygging".. BAH! säger jag. Fy f-n, det äcklar mig. Mitt självförakt bara växer. Jag är tjock, svullen, pluffsig, äcklig. Jag ryser när jag skriver det till och med.
Jag har sedan tre år tillbaka haft självmordstankar till och från. men egentligen aldrig planerat något fullt ut, utan det har snarare visat sig som riskbeteende. Jag kör bil fort, ser mig inte om när jag går över vägen, ber om att bli dödssjuk, att dö.. etc. Det skrämmer mig inte det minsta, men jag kan ångra när jag i en ångestattack nämnt något om det till nära och kära.
Jag är uttråkad... sambon lagar mat. Jag har jättesvårt för "vanlig" mat, rutiner, att va som en "vanlig" människa. Jag tror jag måste vara något speciellt för att duga förmodligen?
Nä, jag vill inte ha vanlig, tråkig, äcklig mat. Jag vill bara svulla. Och samtidigt är det det som jag vill allra minst. Jag vill ju innerst inne bara må bra och bli glad igen (och då menar jag glad på riktigt) ända in i själen...
va roligt att du kommentera hos mig, hade ingen aning om att du läst min blogg ett tag.. men glad att du skrev nu iaf..
Ang om det med barn o äs så vet jag itne om jag förstått rätt.. Men jag svarar så får vi se om jag fått nåt rätt iaf...=)
jag har haft problem med maten från o till sen kanske jag var 16år.. men på den tiden så upplevde jag itne att jag var sjuk mådde inte ens dåligt av det.. eller jo det gjorde jag nog i slutet, men då kom jag ur det ensam..När jag blev gravid så tänkte jag nog inte så mycket på det, upplevde att jag var tjock o så fort jag fått barn ville jag gå ner i vikt men lyckades inte.. det tog en enorm tid.. sen blev det strul hemma för ca 2 år sen å då drog allting igång.. jag staffade mig själv o tog ut det över maten.. min dotter såg allting, men hon ser ännu mer idag.. hon förstår mer än vad jag tidigare trott.. ett tag så försökte hon få mig att äta saker o blev jätteglad om jag faktiskt åt.. speciellt nånting som hon inte sett min äta "tidigare".. Nu äter jag väl som man borde men överäter oxå endel nu.. ibland kommer det över mig hur jag påverkar min dotter men oftast så är jag så upptaget i mitt så jag känner itne alls efter.. men visst vill jag inte hon ska ha samma helvete som mig en dag.. ibland kan man ju får för sig att hon har det bätte utan mig..osv.. Jag har liksom kört mitt race med maten, träningen o annat så länge.. klart man blir rädd o vill hon ska slippa se o uppleva allt det där..
Vet inte ens om du ville veta detta, men fråga gärna igen så svarar jag gärna..
Ha de bra så länge... kram
jag känner så hemskt mycket igen mig i detta inlägget... väldigt väldigt mycket...
min självbild är väldigt negativ.. jag duger itne som jag är, känner mig värdelös, ful,fet mm.. ingenting jag gör är tillräckligt bra i mina ögon eller rätt på nånting.. känner jag mig glad en dag o tom ler så mår jag dåligt över det.. så det negativa o allt det där har definitivt tagit överhand.. o precis som du säger så är det inte enkelt o ta sig ur det mönstret sen.. men det är väl bara att kämpa på.. vad har man annars för val?
Kram
