Klart att jag inte kunde stå emot
Har ångest nu. Har dövat den delvis med att laga mat till sambon. Det känns sjukt på något sätt. Kanske är det så att jag känner mig bättre av att laga åt någon annan efter att jag hetsat, bara för att då slipper jag va själv om att ha ätit..? Det är verkligen sick!! Jag vet inte. Men jag är ganska bra i köket, intresserad av matlagning. Detta eskalerade givetvis under min tid med ortorexi/anorexi, då jag var fanatisk matlagare, men själv bara petade i maten när andra åt den. Drack bara massa vatten så att jag rapade och verkade mätt efteråt.
Pappa kunde givetvis inte hålla tyst när det gällde en massa sådana saker jag gjorde, utan kommenterade ständigt och ljudligt och blev förbannad. Han har gjort så fel ibland.. sagt så dumma saker. Saker som gjort så ont. Någon enstaka gång har han lugnt och sansat tagit mig i sin famn och försökt få mig att prata om mina känslor och om hur dåligt jag mått. Jag har fortfarande inte glömt, dock accepterat, men vi har en ganska dålig relation idag. Eller kanske snarare en sorts avsaknad av relation. Innan ringde jag i princip varje helg och åkte dit och hälsade på. Men det gör jag aldrig nu. Får dåligt samvete nu, som vanligt...
Jo jag bor tsm med honom och han vet inte alls om mina problem. Han vet att jag brukat ha anorexia, men han forstar inte alls vad det handlar om.
Han handlar hem saker som jag VET att jag kommer att hetsata upp och sen behova kopa nytt for att inte bli pakommen. Det ar som en tyst kamp mot den man alskar.
Jag vill inte heller saga ngt eftersom han kommer att tro att jag ar ett psykfall eller sa kommer det bli for mycket fokus pa mina problem nar han ocksa blir matpolis. Svart att forklara, men jag tror nog att du forstar vad jag menar. Det jag hoppas pa ar att en dag nar jag vaknar upp bara har tappat min atstorning och jag kan borja leva ett normalt liv.
Nu till exempel sa ar han pa vag till jobbet och jag har annu en timma kvar innan jag maste ga. Sa det betyder en timma hemma ensam med ett fullt oappnat paket av ckoklad kakor i skafferiet.
Funderar till och med pa att aka till jobbet tidigare bara for att inte behova ha angest over kakorna som pa ngt satt viskar till mig att de behover atas.
Och jag kan inte bara ha en. Antingen svalter jag eller sa hetsar jag det finns inget emellan. Eftersom om jag tar en sa ar dagen anda forstord och jag kan borja banta imorgon, du forstar sakert min sjuka tankegang. Hur ska vi ta oss ur det har?
Kram i massa fran en tjej som har huvudet fullt med tankar pa choklad kakor. Hur gick det med limpan forresten. Jag haller tummarna att du kunde njuta av en skiva eller tva for frulle idag!
