Helg
Hur som helst, vi träffade en massa känningar på marknaden, vi köpte honungssenap (gott till sommarens marinader..huah..exempelvis) och sedan åkte vi hemåt. Min sambo älskar att fika, och det gör ju jag med egentligen, så han föreslog att vi skulle köpa med fikabröd hem. Sagt och gjort, men blandande känslor gick jag in på konditoriet där jag förra vintern köpte massa semlor för att hetsäta.. Vi köpte en kanellängd och två wienerbröd, som min älskling älskar. Själv har jag tack och lov aldrig tyckt om wienerbröd, men kanellängd däremot.. f-n vad gott det är!
Så när vi kom hem rastade sambon hunden och jag passade på att äta av kanellängden i smyg (alltid i smyg...) innan de kom in. Sen fikade vi tillsammans. hur kan det vara så svårt att fika med någon, och så otroligt lätt att vräka i sig när man är själv? Är det någon som håller med om detta? Själv har jag nästan utvecklat en fobi mot att äta med andra, jag klarar inte ens av att hunden tittar på mig när jag äter.
Suck. kram
Jag vet inte om detta är rätt eg men man vill kanske inte visa andra människor när man "tappar kontrollen".. därför man äter i smyg.. jag vet inte om det kan vara så men för mig själv kan det nog upplevas så..
Jag kunde tidigare inte äta ensam.. jag ville inte äta ensam o jag klarade inte att äta ensam, en period kunde jag inte äta med andra, eller om andra lagat mat till mig som på resturang, sambon lagat eller på kalas.. Skulle nån röra min tallrik mina bestick eller om jag såg nåt "konstigt" med maten så åt jag inte.. Till slut kände jag ändå en viss trygghet att ha människor runt mig när jag åt.. på så vis så kunde jag iaf försöka äta, få nånting i mig, nån som hade koll på mig så jag inte kom undan.. Inte för att jag behövde tjat utan mer som en trygghet för mig..
Hjärnan är en smart sak o har man väl gett den nånting så har den otroligt lätt för o påminna oss om att de negativa sakerna med det.. den vill påminna oss om det ständigt.. det handlar väl om att inte gå in i dem känslorna eller att gå med i allting.. Därmed inte sagt att det är enkelt, för det är det defintivt inte.. Tankens makt är inte o leka med o för den som säger till dig /mig att äta eller att äta normalt tex har aldrig någonsin upplevt den form av ångest som äs ger..jag valde bort allting,ett tag så levde jag endast på rostemackor.. du kan ju tänka dig vad det ger rent kalori mässigt.. de e ju i princip att tugga luft.. det är inte förrän nu det senaste 1½åren som jag äter mer .. o jag äter så himla mycket mer idag än jag vågade tro att jag skulle göra igen. Men det finns ett litet men.. Jag har gått en lång väg i ätandet men ändå mår jag inte bra .. snarare tvärtom i perioder.. Jag övergår ibland till hets o det gillar jag eg inte.. samtidigt så har jag ökat i vikt några kilo, o det får mig att må dåligt.. att jag skulle gå upp i vikt har jag förstått.. men när det väl blir så, så fick jag otrolig panik i mig.. då vill jag bara förstöra mig o försöka gå ner mig igen.. men faktum är att jag tror inte längre att jag har orken eller kraften för att klara sätta mig i sån svält igen.. jag har nog på så vis tappat kontrollen på gott o ont..jag är expert på att sätta upp spärra för mig själv, spärrar som eg är orimliga o krav så jag måste o borde klara.. det har lett mig till ett begränsat liv utan socialt liv längre.. för ångesten har tagit över mitt liv fullständigt.. det var inte såhär jag ville saker i livet skulle bli.. Jag vill leva ett liv utan ångest o framförallt vill jag kunna äta normalt som alla andra, att kunna unna mig nånting jag tycker om o inte behöva må dåligt över det...
Kram kram
